New Music Express

2015 utsåg Musiktidningen ”New Music Express”, med bidrag från ett antal kända och okända personer, 100 av Beatles bästa låtar. 10 av dessa presenterar jag här och börjar bakifrån med;

Nr #10 Hey Jude                                      McCartney                          Singel A-sida                      1968

Nr #09 I Am The Walrus                           Lennon                                Magical Mystery Tour         1966

Nr #08 While My Guitar Gently Weeps   Harrison                              White Album                       1968

Nr #07 Across The Universe                   Lennon                                Let it be                               1970

Nr #06 Tomorrow Never Knows               Lennon                                Revolver                             1966

Nr #05 Blackbird                                      McCartney                          White Album                       1968

Nr #04 Here Comes The Sun                  Harrison                              Abbey Road                        1969

Nr #03 I Want To Hold Your hand            Lennon/McCartney             Singel A-sida                       1963

Nr #02 A Day In A Life                              Lennon/McCartney             Sgt Pepper’s                       1967

Nr #01 Strawberry Fields For Ever          Lennon                                Singel A-sida                       1967

Det är, i och för sig, en bra och tung lista, men alla är inte mina favoriter. Mina 25 toppval är de, i den ordning jag listat dem här nedan och beskriver vad som gör dem särskilt viktiga för mig. Av de många kända och okända artisterna, som medverkat till New Music Express bästa-lista, har jag gjort ett kollage med följande personer från vänster översta raden; Regina Spector, Robert Smith – The Cure, Lemmy – Motörhead, Curt Cobain, Liam Gallagher Sean & Yoko Lennon, Julian Lennon, Brian Wilson – Beach Boys, – Peter Buck – REM, Noel Gallagher, Nile Rodgers, Bob Dylan, Peter Townsend, Anton Newcombe – The Brian Jonestown Massacre, Billy Corgan – The Smashing Pumpkins, David Grohl – Foo Fighters och Bob Geldof. Det är ett gäng namnkunniga och rejält duktiga musiker

The Beatles var, i och för sig, sedan flera år etablerade artister, vilka började få rejält med luft under vingarna, speciellt i USA, där deras popularitet formligen exploderade efter en Ed Sullivan TV-show 1963, där de inför 73 miljoner tittare sjöng Yeah, yeah, yeah och I Want To Hold Your Hand och skakade på sina frisyrer, vilket fick flickorna, i studion, att tjuta i högan sky. Beatlarna var sålunda välkända och vi rockade loss, på helgerna, hela somrar igenom, till låtar som Twist And Shout, Help och Can’t Buy Me Love, för att nämna några. Det var klatschiga, trallvänliga och musikaliska stycken de fyra duktiga Liverpoolpojkarna fick ihop och i allt snabbare takt, och med ökande musikalisk komplexitet. 1964 träffade Bob Dylan the Beatles på en turné i USA, och Dylan som tyckte, att de sjöng ”I get high”, med referens till Marijuana, i låten I Want To Hold Your hand, när texten gick ”I can’t Hide”. Han blev synnerligen förvånad över att Beatlarna inte hade prövat droger, inte ens gräs. Dylan blev en del av Beatleslegenden, då han lärde grabbarna att ”tända på”.

Det hade mängder av ungdomar här hemma också lärt sig, och då albumet Help släpptes, blev låtar som ”I’ve Just Seen A Face” mycket uppmärksammad p.g.a. av sitt Rap-liknade innehåll och titellåten, ”Help”, var annorlunda, än vad John, Paul, George och Ringo dittills satt noter till. Ungdomar världen över började längta efter, mer och nytt Beatles-material. Albumet ”Rubber Soul” från 1965, togs av mig och flera generationer ungdomar till hjärtat, då låtarna var sant romantiska, utan att bli stereotyper som tidigare musikproduktion och tillfredsställde väldigt många ungdomars romantiska idéer. ”Rubber Soul”, bäddade för nästa album; Revolver – 1966, som verkligen knockade mig, därefter kom albumen slag i slag; ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” – 1967, vilken likväl slog omkull mig och miljoner andra ungdomar, med sitt fullvuxna lyriska och musikaliska innehåll. ”The White Album” – 1968, och ”Abbey Road” – 1969.                     

Nr #06 Tomorrow Never Knows               Lennon                                Revolver                           1966

Albumet bjöd på ett helt nytt suggestivt sound, alltifrån första låten “Taxman”, till ”Tomorrow Never Knows”, vilken själv la en ny dimension till 1960-talets musikscen och öppnade upp för en ny genre – psykedelisk musik, varur bl. a. Indie utvecklats. ”Tomorrow Never Knows”, kom från ett talesätt,  Ringo, använde i olika sammanhang. Jag tycker låten formar sig nästan som en medeltida kyrklig växelsång, med en orolig själ som undrar och vill ha svar på sina existentiella frågar och en församling som svarar, men med ett vansinnigt förhöjt tempo och inbäddade i lika vansinniga kakafonier av ljud för att fullborda känslan av fullständig och akut panik. Lennon föreställde sig enligt uppgift, hur The Tibetan Book Of The Dead, skulle låta som, om han var Dalai Lama som mässade med tusentals munkar på en kulle. I ”Tomorrow Never Knows” användes bandloopar för första gången i popmusik, och blev naturligtvis enormt inflytelserik, för den samtida musiken. Paul hade med sig en plastpåse med 20 bandloopar med en mängd olika ljud: skratt, en sitar, några farfarsklockor och några olika LSD-associerande effekter. En komplicerad kombination av BTR3-bandmaskiner och ett antal studiotekniker som använde pennor för att hålla spänningen i looparna hjälpte till att skapa det helt galna psykedeliska ljudflödet.

Nr #01 Strawberry Fields Forever           Lennon                                Singel A-sida                       1967

En förvrängd röst i slutet av låten, låter som om den uttalar; “I buried Paul“, (Jag begravde Paul – min not.), vilket gav bränsle till ryktena, om att Paul McCartney var död. Rösten tillhör faktiskt Lennon som säger “Cranberry sauce”, (Tranbärssås – min not.). “Strawberry Fields Forever“, innehåller på alla sätt varenda bit av The Beatles kreativitet, ambition och originalitet, och det inbakat på bara fyra minuter. Låten är helt klart utsökt, och skrevs av Lennon i Spanien 1966, under pauser från inspelningen av Richard Lesters film ”How I Won The War”. Titeln är tagen från namnet på ett av Frälsningsarméns barnhem i Liverpool, i närheten av Lennons mosters bostad, och var den första låten som spelades in under sessionerna, vilka skulle bli; “Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (även om den så småningom utelämnades från albumet).

George Martin

minns att; – “John ville absolut behålla sin akustiska gitarr för den här sessionen, så Paul tog över Mellotronen. Med Ringo på trummor och George på elgitarr, lät musiken tyngre än jag hade föreställt mig den från min första genomgång med John, men den kom ihop väldigt snabbt. Nästan omedelbart var vi framme vid en tagning som vi trodde skulle bli den sista. Den första tagningen är briljant, särskilt Johns sång: klar, ren och fängslande. När han sjöng den kvällen blev sången hypnotisk: mild och vemodig, men likväl mycket stark, hans glesa sång står i skarp kontrast till det fulla ljudet av Georges elgitarr, Pauls fantasifulla Mellotron och Ringos magnifika trummor. Vi höll oss till Johns ursprungliga idé och började med vad som i den färdiga versionen blev refrängen: ‘Living is easy with eyes closed…’. Typiskt nog ville John ha en ändring på hastigheten av sin sånginspelning. Jag tyckte, alltid att hans röst var en av de bästa genom tiderna, men han bad mig likafullt, alltid att förvränga eller böja den på något sätt, att ‘förbättra’ den, som han tyckte.“

Peter Townsend

menar att “Strawberry Fields Forever“, sammanfattar samtidens känsla, av att ljud plötsligt blivit viktigt i människors vardag. För mig sammanfattar låten vad vi hämtade och lärde av filosofi och religion, på det personliga planet, under 1960-talet och de mål vi människor rimligtvis ska sätta upp, för att bli fullödiga människor och kunna skapa ett för medborgarna jämlikt, rättvist och fritt samhälle. Ett samhällssystem, vilket är till social nytta och ekonomisk gagn för dess innevånare och därtill erbjuder personlig utveckling, för att ytterligare stärka medborgarnas motståndskraft mot det pågående moraliska, politiska och ekonomiska förfall, världen har lyckats veckla in sig själv i.

Nr #28 Got To Get You Into My Life         McCartney                          Revolver                             1966

Nr #20 Come Together                            Lennon                                Abbey Road                       1969

Nr #89 Oh! Darling                                   McCartney                          Abbey Road                       1969

Nr #44 I Want You (She’s So Heavy)      Lennon                                Abbey Road                       1969

“Got To Get You Into My Life” var den första Beatles-låten som innehöll brass-blås, med musiker som spelade trumpet och saxofon. Söta Mary Jane, (Mary Juana), Bobby Brown, Pot, Shit, Stuff, Töj, La Cucaracha, Gangsta Gumbo, Jupiter’s beard eller Mr Rizz’s Puffity Snoozeroot. Kalla det vad man vill, 1966 ville McCartney ha lite och han ville inte att någon skulle roffa åt dig det. “I mitt sinne Jag har alltid liknat att röka marijuana vid indianernas fredspipa“, sa Paul om demongräset, och “Got To Get Into My Life” var hans kärlekssång till, att puffa på en trevlig och fet joint. Det är ett mirakel att han klarade av att låta så livlig, om man ska vara ärlig. Melodin genomsyras av mässing med benäget bistånd av medlemmar i Georgie Fame’s Blue Flames, den är full av spel- och popglädje, och markerar enligt många klimax på den magnifika sidan två av “Revolver.

Just då man tror, att “Revolver” omöjligen kan behålla sin häpnadsväckande kvalitet, slungas “Got To Get You In To My Life” upp i stratosfären och säkerställer albumets ställning som en av de allra bästa som någonsin gjorts. “En av hans bästa låtar”, sa Lennon, lite lakoniskt och för att komma från en person, vilken sällan, eller snarare aldrig komplimenterade Paul, för dennes musikaliska insatser, är det ett utomordentligt gott betyg. Också om “Come Together”, “Oh! Darling” och “I Want You (She’s So Heavy)”, på albumet Abbey Road från 1969, skiljer sig innehållsmässigt från, “Got To Get You Into My Life“, håller de ihop i min upplevelse av musiken, där dessa tre låtar på ”Abbey Road”, utgör skivans essens och dess givna höjdpunkter. Jag listar resten av mina favoriter års- och albumvis, då det snarare är enskilda låtar eller grupper av dem, än albumen, vilka definierar min uppfattning om plattan och musiken.

Nr #75 I’ve Just Seen A Face                  McCartney                          Help!                                   1965

Nr #41 Help!                                             Lennon                                Help!                                   1965

När vi kommer fram till detta album har det börjat lukta sött av rökelse och hasch, på ungdomarnas rum, det doftade i parker, i träddungar, på rock-konserter, och runt hörnet på skolan. Det kunde osa rejält på gator och torg där droger försåldes, och lika mycket i en uppsjö av små mörka obskyra klubblokaler, samt på stora rockklubbar. Preludin, d.v.s. i Spanien mot recept, legal amfetamin, togs hem i part och minut av, de nya turisterna; charterresenärerna. Många raka och hederliga vanliga killar och tjejer blev snabbt pundare av tjacket, och började lämna besvikelser, brustna förhoppningar och grundlurade familjemedlemmar, vänner och bekanta bakom sig.

År 1965 hade Lennon på allvar börjat förakta sig själv. Obehagligt berörd av all den berömmelse, alla pengar och all framgång, han skördat inom loppet av endast två år, “åt och drack han som en svin“, blev överviktig och gick in i vad han senare skulle kalla “min feta Elvis-period“. När gruppen  så bestämde att den andra Beatlesfilmen skulle heta Help! och Lennon fick i uppdrag att skriva titelspåret, passade han på, att ge utlopp för sin, i det närmaste panikartade ångest. “Det insåg jag inte då“, sa han, “men senare förstod och visste jag, att jag verkligen skrek och grät efter hjälp“. John, reagerade på motgångar och kriser, i princip, alltid på samma sätt – genom att bli elak, självupptagen och självdestruktiv. När Yoko kastade ut honom, drev han olycklig omkring i New Yorks krogvärld, knarkade och söp, var odräglig och hamnade i otaliga slagsmål. Lennon behövde vara lycklig, positiv, känslomässigt på väg upp, för att kunna skapa. Och det kunde han sannerligen.  

När jag första gången hörde ”Help!”, hade jag aldrig kunnat gissa, att bakgrunden låg i en personlig kris. Då Help! framfördes i ett kraftigt upptempo, och Paul hängde på med en glad bakgrundssång, vilken följde Lennon genom hela låten, som en stöttande vän, var det lätt att förbise den genuina osäkerhet, förvirring och desperation, vilken ligger i dess kärna. När jag sedan läste bakgrunden och lyssnade på låten igen, förvånades jag över, att inte första gången ha hört hur plågad Lennon verkligen låter. Märkligt, och visar att verkligheten överträffar dikten nästan varje gång. Jag har fortfarande svårt att få huvudet runt, att Lennon mördades för tji och ingenting. Det handlade inte om pengar, skulder, inte heller svartsjuka, politik, religion eller något annan tänkbart tvistefrö. Chapman ville bara skjuta honom, döda honom. – ”Fö´låt, jag sköt din vän”, sa han till en journalist, vilken kände Lennon. Visst, han har mött Jesus och ångrar sig och… snackar skit!

Det kanske inte är helt korrekt, att inte släppa honom efter nästan 45 år, men mördaren, som arbetade som säkerhetsvakt var fullt medveten om vilka skador revolvern, .38 special, han sköt med skulle förorsaka. Kulorna är lika stora som till Magnum, men mycket kortare, och innehåller mindre laddning, dock fullt tillräckligt, för att de fyra kulor, Chapman avfyrade, fullständigt trasade sönder Lennons kropp, på det korta avståndet. Chapman har nekats villkorlig frigivning 12 gånger och det finns ingen anledning att släppa honom. Han ska inte ges en chans, att glassa omkring, tjäna pengar på intervjuer om hur han knäppte John Lennon.

Fortsättning följer…