Dagen

började med den glädjande nyheten att vicepresidentparet JD, och Usha Vance, gjort vissa ändringar i resplanerna, eller totalt ändrat den. Nu ska de endast besöka den amerikanska militärbasen på Grönland. Så OK! Inga glaspärlor att byta till sig den grönländska marken med. Men paret Vance först planerade resa skvallrar om att personerna runt Trump, trots att många av dem gått i de mest prestigefyllda pluggen, lika förbannat inte når längre i sin personliga utveckling, än till simpla och trångsynta borgarbrackor. I de ursprungliga planerna ingick moment, vilka brackorna TRODDE, grönlänningarna skulle gilla, men det påtvingade besöket var inte alls välkommet av majoriteten av Grönlands befolkning, vilket genom en gammal Inuit meddelade det klara budskapet att de inte ville ha paret Vance där, de var inte välkomna. Vilket måste var ett starkt uttalande, med tanke på den inuitiska gästfriheten.     

Mr Vacancy

förnekar sig, emellertid inte utan kallade, tydligtvis till pressträff och höll tal under vilket han gick till hårt angrepp på Danmark och menade att den danska regeringen underinvesterat i det grönländska folket och den arktiska säkerheten. Jösses, vad vet JD. Vance om arktisk säkerhet. USA har tidigare inte haft aptit på Grönland, de besatte inte landet som de gjorde Island, under det senaste världskriget. Vance är väl en sötnos? Försöker karln tuta i oss att Danmark ska bekosta ett luftvärnssystem typ Iron Dome över Grönland för att stoppa de  kärnvapenbärande ryska långdistansrobotar som kan surfa på de översta luftlagren på väg in mot amerikansk territorium. Hur ska virrhjärnorna i Vita Huset ha det? Ska EU vara en partner eller inte? Eller ska vi inte vara partners men, stå för fiolerna? Vad Vance än dillar om, är det uteslutande ämnat att spela ut till vår nackdel, vilket gör USA lika opålitligt som Ryssland, sen får smörnissen Rutte, den nye NATO-chefen, så klart tycka vad han gitter, men USA måste sluta vela och sluta lala runt  med Putin och Ryssland, innan konflikten med EU tar en vändning i en oönskad riktning.

(SD) Sån’ Dynga!

”Det kan vara ett brott mot grundlagen”, sa någon på nyheterna avseende uppgifterna om att (SD) åsiktsregistrerar tjänstemännen på regeringskansliet. Det ÄR ett solklart fall av ett grovt brott mot Sveriges grundlag, vilken slår fast;

RF 1 kap. Statsskickets grunder

1 § … Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning… Redan andra meningen i 1 §, RF, gör åsiktsregistrering absolut förbjuden. Bestämmelsen är uppenbart helt okänd för den dryge riksdagsledamot från (SD), vilken frankt uppgav att han hade listan över ”opålitliga” tjänstemän på regeringskansliet i fickan. Ska vi verkligen ha Sån’ Dynga i ett parlament, som grundas i ett demokratiskt folkstyre? Ska vi bara acceptera brott mot grundlagen, för att en anti-demokrat vill veta vem han kan lita på? Vilka kan vi lita på? I vart fall inte (SD), vilka fortsatt, definitivt behöver visa vad ”Demokraterna” står för i partinamnet. Det förefaller inte vara det samma som allmänt förknippas med demokrati och den dryge Sverigedemokraten och hans anti-intellektuella aktivism, har inget i Riksdagen att skaffa.

Tidigare

då (SD) sågs som paria i riksdagshuset och ingen ens ville snacka med de kontroversiella nykomlingarna, ansåg jag att demokratin kräver respekt för väljarnas vilja, oaktat policyn går att härleda till fascism och nazism. Det var således odemokratiskt att försöka stänga ute ett parti, vilka i laga ordning blivit invalda till Riksdagen. Nu tycker jag att de ska ut, puts väck! Nu tycker jag att man som (SD):are ska känna skammens rodnad färga kinderna, skämmas och överväga att lämna det sjunkande vraket, innan det fullständigt drar ner en i djupet. Partiet (SD) har haft så många goda år till förfogande för att anpassa sig till demokratiska principer, värderingar och spelregler, att det borde sitta stenhårt. Kort & Gott, de borde idag verkligen blivit ett statsbärande parti. Men, icke! Tvärtom lägger partiet istället allt krut, alla ansträngningar på att med odemokratiska metoder försöker påverka den grundlagsfästa fria åsiktsbildningen. Allt bekostas med våra skattepengar. Grattis!

Vi måste

vara dumma i huvudet, i hela huvudet, som alltför länge tolererat och tålt den växande anti-intellektuella aktivism (SD) sakta men säkert utvecklat. Denna process, möjliggjord helt och hållet, tack vare det statsstöd, vilket utgår då riksdagsspärren lyfts. Det har varit synnerligen feta år, partiet hade kunnat använda på ett bättre sätt. På att bygga istället för, att rasera förtroende. På att utbilda grobianerna i partiet, på att skola de fascistoida, på att fortbilda styggelser som den dryge riksdagsledamoten, alltid med listan i fickan. Men icke! Partiet är i allt väsentligt, fortfarande mest en lokal missnöjesyttring, vilken inte ens är vuxet att styra en småkommun. Vidare har det väl visat sig, att det s.k. Tidöavtalet alls inget avtal är, utan snarare en effektiv utpressning, för vad gör annars partifunktionärer från ett parti, vilket inte ingår i regeringen, i regeringskansliet? Fikar, kanske?

OK! Retorisk Fråga

men faktum kvarstår, (SD), är otvivelaktigt ”Sån’ Dynga”, vi inte ska ha i Sverige, då det lika otvivelaktig förhåller sig på det vis, att partiet, uppenbart på alla sätt försöker saboterar de ansträngningar en majoritet av svenskarna är överens om. Detta illustreras bäst, av en enveten insekt, vilken surrar, snurrar och flaxar en i ansikten, medan man måste ha ett örnfokus på en angelägen uppgift. Lösning? Flugsmälla! Skämt åsido, men det är vad partiet  frivilligt låtit sig förvandlas till – ett jävla skämt! Det mest allvarliga, vilket vittnar om den disrespekt och förakt för demokratin (SD) policy i praktiken innebär, är att; listan-i-fickan, inte kände till RF, grundlagen, vår Konstitution, och också om denne icke-politiker faktiskt läst RF, kan han svårligen ha begripit innehållet.

Adolf Hitler

(SD):s ursprunglige lärofader hade varit mäkta stolt över, att ett parti, om än pyttelitet, skapat till hans avbild, lyckats knäcka den svaga demokratin, och tagit sig in i nationens viktigaste maktcentra. Den som kan sin historia, ser klara paralleller med Bruna Huset i München, vilket var nazisternas högkvarter under senare delen av 1920-talet och under 1930-talet. Där pysslade NSDAP, i stort sett, inklusive politiskt våld, med vad (SD) idag sysselsätter sig med, förutom det politiska våldet då, vilket de lyckligtvis, inte minst för partiets egen skull upphört med. Invalda Tysklands Reichtag, ägnade nazisterna åt, att på alla sätt och vis, obstruera Weimarrepublikens policy och åtgärder till dess Hitler såg en chans, sin chans att rycka till sig makten, med stöd i en undantagslag, Weimarrepublikens Reichtag antagit. Jag tycker mig känna igen mönstret. Justitieminister Strömmer har på samma ogenomtänkta sätt, som Weimars Reichtag, försvagat demokratins självskydd, självförsvar, med sin grundlagsvidriga lagstiftning.

Coup D’état

tror jag däremot inte på. Hos maktelit och förvaltning sitter vår, den svenska representativa demokratins principer och värderingar, tillräckligt djupt rotade för att något stöd hos dessa, för en kupp knappast föreligger i dagsläget, detta trots att maktelit och förvaltning fortfarande inte begripit, att de endast har att visa sin obrottsliga lojalitet med de svenska grundlagarna, vår Konstitution. Ingen annan! Inte Staten, inte förvaltningen, absolut inte etablissemanget, utan enbart och uteslutande vår Konstitution. Dessutom är (SD)-politiker föga drivna, (kanske tur det), mest klantiga, gränsande till infantila, men att hat åter har blivit ett politiskt vapen är illa, känns olustigt, och är på tvärs med vad vi knegare spenderat ett helt arbetsliv på att förverkliga. Att ett gäng skinnskallar, bytt från bombarjackor och kängor till svindyra kostymer, sidenslipsar och lackskor, gör dem inte mindre mobbare, för den saken skull. De ser bara ut som torpeder istället för huliganer. Ny förpackning, samma gama innehåll!

Räfs- och Rättarting

har jag länge förespråkat. Ett räfs- och rättarting avseende våra folkvalda representanter, våra förvaltningar, etablissemanget och framförallt Staten. Samtliga dessa enheter måste börja fungera i full enlighet med rättsstatens principer, eller lämna plats för dem, vilka kan få systemet att leverera det grundskydd och de grundläggande fri- och rättigheter, för vars skull rättsstaten tillkommit. I annat fall är varje styre, vilka struntar i dessa principer, destruktiv till sin natur, motverkar och skadar således sitt eget syfte, är administrativt oduglig, och ur ett medborgarperspektiv, fullständigt värdelös. Enligt Thomas Jefferson, USA:s tredje president, är det en rättighet och en plikt att kasta ett sådant styre över ända. Oaktat styret själv påstår sig äga legitimitet. En legitimitet, vilken går förlorad, i samma ögonblick, beslutsfattare och politiker åsidosätter Konstitutionen. Kontentan blir; bunta ihop (SD), och kasta ut skräpet, de jobbar aktivt för att Sverige ska växla in på ett spår medborgarna inte lämnat mandat till. Partiet upprätthåller dessvärre sin, om inte fascistiska, åtminstone fascistoida policy och sina vridna och hopplöst utdaterade ideal.  

Barnombudsmannen (BO)

går denna dag ut med en uppseendeväckande årsrapport, eller snarare en larmrapport om tillståndet hos de drygt 500 barn, vilka förnärvarande sitter inlåsta på häkten, SiS-hem eller på anstalter. De vittnar om att deras rättigheter kränks och grundläggande behov ignoreras på institutionerna. Det visar bland annat de 88 djupintervjuer med frihetsberövade barn och unga, uppgifterna bygger på. BO, Juno Blom, menar att – ”Ska vi förändra ett barn som har begått allvarliga brott så gör vi inte det genom att kränka dem ytterligare”. BO går med ovanligt skärpa, skarpa ord och formuleringar, till hårt angrepp mot Statens & Co, d.v.s. Staten, förvaltningen och etablissemanget, för deras totala debacle med avseende på dessa barns rehabilitering och återgång till en normal tillvaro. Jag, för min del, tror föga på, att en konstruktiv attityd hos dessa unga kan skapas på ett häkte, eller institution, eller ens under några nu tillämpade metoder eller rådande omständigheter. Illa skött, kan tyckas, nä – ren och skär missförvaltning. Men mig förvånar näppeligen indifferensen, eller slarvet, eller okunskapen, eller idiotin, eller vaduvill, som är den bakomliggande orsaken, till Staten & Co:s tillkortakommanden. Det ingår likafullt i den generella urvattning av den representativa demokratins grundläggande värden och principer, vilket sedan länge hämmat utvecklingen mot ett rättvist och jämlikt samhälle.        

---

Den 21 nov, 2011

Pompa och ståt, H.M. Drottning Silvia och representanter för regeringen, riksdagens partier fanns på plats. Representanter för kommuner, landsting, myndigheter och organisationer, likaså. Sålunda hade hela det officiella Sverige samlats för den s.k. upprättelseceremonin i Blå hallen i Stockholms stadshus. Riksdagens dåvarande talman Per Westerberg, (M), talade till den, församlade publiken; – ”Det svenska samhället ber i dag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt. Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni har utsatts för är en skam för Sverige. Det moraliska skulden för vanvården bärs av hela det svenska samhället. Ni stod som barn under samhällets beskydd, men ni övergavs. Vi ber i dag om förlåtelse för samhällets svek”. Talmannen tackade likväl alla vanvårdade barn, vilka orkat berätta om vad de utsatts för. – ”Vi riktar i dag ett stort tack till er kvinnor och män som kanske för första gången under hela ert liv haft mod att berätta. Det är berättelser som är smärtsamma, men som varit oumbärliga för att blottlägga ett mörkt kapitel i Sveriges historia. Jag är djupt tacksam mot er som berättat, jag tänker på er som bär ärren i tystnad inom er, och vi hedrar minnet av den som drabbats, men som inte finns kvar i livet”.

Vidare

– Det svenska samhället vill ge er upprättelse och dagens ceremoni utgör en viktig del av upprättelseprocessen. I dag erkänner det svenska samhället offentligt sitt stora misslyckande. Ceremonin genomförs för att ge upprättelse till er som drabbats. Upprättelseceremonin är även en påminnelse och en uppmaning till oss alla idag, för att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: aldrig mer! Ingen kan garantera att övergrepp inte sker mot barn som idag står under samhällets skydd, men vi kan alla lova att göra vårt yttersta för att värna barnen, för att det inte ska få hända igen. Också barn- och äldreminister Maria Larsson (S) tackade vid ceremonin alla drabbade för deras beundransvärda mod, i det de vågat och orkat berätta sina, inte sällan fruktansvärda historier. – ”Det som särskilt gripit tag i mig när jag läst berättelserna är att  i denna utsatthet av våld, övergrepp och kränkningar, så fanns det ingen där som kramade och gav kärlek. Det fanns ingen som lyssnade. Och om några slutligen vågade berätta för någon vuxen vad som hände, då blev man inte trodd. Det är en outhärdlig tanke att ett förtvivlat barn inte har någon enda kärleksfull person att luta sig axel mot”.