Regionerna

Bilden till dagens inlägg skapades igår morse, därför blev jag full av skatt när Uppdrag Granskning (UG) på kvällen i sitt tredje program om våra 21 regioner tog upp en omfattande kartläggning av regionens politiker i allmänhet och ett fall i Blekinge i synnerhet samt vad kalaset kostar oss skattebetalare.

Nu är jag inte längre någon större beundrare av UG, sedan Jan Josefsson påstod, att de inte hade tid att göra en granskning av turerna kring Västlänken. Meniallafall. Med gårdagens program tycker jag UG, något rehabiliterat sig. Programmet var snyggt upplagt, synbart grundlig research låg bakom och siffrorna lika intressanta som uppseendeväckande.

OK, nu är min uppfattning om regionerna på goda grunder utomordentlig negativ. UG bekräftade, i allt väsentligt, min inställning, att vi alla sitter fast med 21 astronomiskt kostsamma och hopplöst ineffektiva regioner. 21 centralt viktiga, regionala administrativa enheter med politisk styrning, dessvärre av visionslösa yrkespolitiker, renons på självkritik, utan förnyelseförmåga och därtill med dåliga mattekunskaper.

I stället för att skrota skiten och starta fräscht på ny sida, skapar regionerna hand i hand med kommunerna, organisationen; Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). SKR var tänkt som ett stöd till regionerna och kommunerna och var ämnad att hjälpa dessa med framförallt vård- och skolfrågor samt den regionala kollektivtrafiken.

God idé – Uruselt utförande

Idéen som sådan, är inte helt fel. Det ligger naturligtvis jättestora rationaliseringsvinster i att samordna och utarbeta alla regionala och kommunala underlag till beslut, centralt. Det är bra mycket billigare att ha en juridisk avdelning än 21 regionala + 290 kommunala. En central enhet krävs för, att vården ska bli rätt planerad,  jämlik och lika tillgänglig överallt i Sverige.

Dessa är enbart några få exempel, för möjligheterna är oändliga och utrymmet, att fintrimma den centrala enheten är lika stora. Och ändå… och ändå står kommuner och regioner och stampar, trampar vatten och lyckas inte få ihop verksamheterna till rimliga kostnader. Snarare precis tvärtom.

SKR är en för medborgarna fullständigt värdelös organisation, vilken växer ohämmat. Likt en amöba slukar den allt glupskare, våra surt förvärvade skattepengar och tillskansar sig allt större och större befogenheter. SKR är inte en myndighet, men äger redan maktbefogenheter, vilka påverkar medborganas vardag och liv.

SKR är en intresseorganisation, dess medarbetare har inte valts av oss och är således en odemokratisk sammanslutning, ett veritabelt ok medborgarna tvingas knäa under utan någon som helst inflytande eller insyn i verksamheten och utan synbara positiva resultat för ex.vis vården.  

SKR har blivit till ett eget väsen, med egen vilja, egna drömmar, egna planer och mål, om vilka vi inte vet det minsta. Men av vad SKR hittills presterat sluter jag mig till att deras riktning inte riktigt, riktigt går vår väg. Nej, medan SKR vill växa, bli mäktigare önskar vi kortare vårdköer och rimliga kostnader – det lirar inte!

Här måste inflikas, att trots föga förståelse hos och utan genuin support från regionerna, ibland snarare motstånd, klarar sjukvårdspersonalen, våra hjältinnor och hjältar, likväl att leverera en utmärkt sjukvård. Ja när nu patienterna kommer under personalens direkta ansvar, vill säga. Att väntan för oss patienter kanske blir onödigt lång kan knappast personalen lastas för. Nej, för det totala debaclet ska tveklöst regionerna och SKR ges skulden.

Och här ska inflikas, att många kommuner löser sina åligganden med den hedern och antalet verkar växa, i takt med att etablissemanget, politikerna och makteliten börjar begripa hur en modern stat styrt av begrepp, som Rule of Law, medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter fungerar samt då det går upp för dem vad folkvilja, speciellt den lokala folkviljan, verkligen betyder och innebär.

Var gick det fel?

Överallt, höll jag på att skriva, men det kan vid närmare eftertanke, förresten nog stämma. Jag delar upp vad vi i grund och botten snackar om i kostnader för samhällsservice och inflytande. Inflytandet avser vårdens och dess personals insyn och medverkan till utformningen av bland annat, sin egen arbetsmiljö.

Inflytandet avser, likväl oss, som patienter, som medborgare och människor. Dessvärre fungerar det i regional- och kommunalvalen, som i Riksdagsvalen. Den vinnande sidan föser ut alla ”obehöriga” ur demokratirummet och slår igen dörren. De utelåsta meddelas av en skylt på dörren, att de är välkomna om fyra år.  

Sverige är ett paradexempel på hur en korporativ idé och samhällssyn från 1920-talet, kraschade mot verkligheten i det nya milleniet och ändå… och ändå försöker etablissemanget, politikerna och makteliten envetet implementera ”den svenska modellen”. Sossarna tog oss inte till Utopia och de som tagit upp fanan därefter, har inte lyckats ett spår bättre. Oavsett färgröra och rörande blocköverskridande enigheter.    

Vi har sedan åtminstone 2010 haft ett dyslektiskt, partiellt handlingsförlamat parlament, en lekstuga till Riksdag och så kan vi inte ha det, eller hur? Denna politiska defekt och hämsko påverkar, självfallet hela landet, inte minst kommuner och regioner. Detta är ett grundläggande struktur- och systemfel och behöver ersättas med beslutsprocesser närmare dem besluten rör.

På regional och lokal nivå verkar det som om regionerna och i viss mån kommunerna vältrar över mycket av sin administration på SKR, vilka naturligtvis kräver finansiering och befogenheter därefter. Det är inte alls märkligt att kostnaderna ökar trots att regioner och kommuner borde ha fått mycket mindre förvalta.

Men, då regioner och kommuner inte minskar den egna administrationen på motsvarande sätt, adderas de nya kostnaderna till och blir, bra mycket större än innan. En utgiftspost av rang är planerings-, utvecklings- och  konsultkostnader, vilka gjort vissa konsultfirmor till fastighetsägare av hela kvarter.   

Sådana kostnader är ohållbara, men det stannar inte vid detta. Förvaltningspersonalen ska ha betalt och omkring, 4 700 regionpolitiker belastar skattebetalarna med flera miljarder, i feta löner, traktamenten och andra oförklarliga och totalt onödiga privilegier och fördelar.

Ett uppdrag eller kassako?

Den som tjänar mest har en sammanlagd ersättning om en miljon sjuhundra tusen spänn (1 700 000) och det finns många fler som kammar hem miljonersättningar. Anställda i regionen får ingen kompensation för bilresor medan politikerna tillåter sig den lyxen. Totalt kör politikerna mer än tio varv runt planeten, det vill säga, över 400 760 km.

Den politiker som toppar körsträcka tillryggalägger ca 26 400 km/år eller drygt halvvägs runt planeten. Det blir summa summarum 104,35 km (10,5 mil) på årets varje arbetsdag. Han måste väl bo i bilen – eller? Med en körsträcka på 26 400 km gånger kilometerersättningen, vad den nu kan vara, rasslar en riktigt vacker slant ut varje år.

Kostnaden för att täcka över 400 760 km med kilometerersättning är som sagt astronomisk. Visserligen ska normalt sett, bilresor ersättas, men ska väl inte vara en inkomstkälla? Dessutom tycker jag, att bortsett från den uppenbara orättvisan, i utebliven ersättning för de anställdas bilresor, gynnas knappast miljön av detta ohämmade bilåkande.

Det är naturligtvis OK att ta bilen när omständigheterna så kräver, men varje gång? Av bekvämlighetsskäl? Av självförvållad tidspress? Nej, definitivt inte! Dessutom äger regionerna numer kollektivtrafiken, men den når tydligen inte når upp till regionernas hävdade prestanda eftersom så många politiker väljer bilen. Eller ska man tolka situationen som, att kollektivtrafik duger åt gemene man men eliten tar bilen?

Anonymitet, en demokratifara?

Oavsett. UG visade på, hur okända både regionerna samt dess politiker är hos allmänheten. De flesta tillfrågade ”på stan” trodde sjukvården sköttes av Riksdagen eller kommunerna. Ingen kunde namnge sin regionordförande och då hör sjukvården ändå till topp fem mest viktiga frågor för medborgarna. Det förefaller svagt, att inte korrekt kunna informera medborgarna, i enlighet med EU:s standard.

I ljuset av att EU:s demokratigrund kräver transparens och att, the Authorities, det vill säga, Staten, regering, statsapparat eller myndigheterna är ålagda, att informera medborgarna om vilka de är och vad de sysslar med, förefaller regionerna vilja verka i det fördolda.

En professor i statsvetenskap underkände systemet som otillräckligt demokratiskt och såg ett problem med anonymiteten, i det att medborgarna inte har möjlighet att komma till ett informerat val om vilket parti de ska rösta på. Att. Så att säga, köpa grisen i säcken, är varken transparant eller särskilt demokratiskt.

Inte ens regionernas toppolitiker, vilka samtliga ansåg att budgetfrågan var prio ett, kunde avgöra vilket av tre visade budgetar som var deras. Hur ska medborgarna kunna informera sig och ta ställning till, i princip lika, nästan identiska partiprogram? Bra fråga, men dessvärre saknas ett lika bra svar.

Sjukvård på löpande band

UG:s systematiska avslöjanden av hårresande siffror och för medborgarna negativa effekter av regionernas verksamheter, gav mig långt fler argument till mina redan tidigare invändningar om att regionerna är totalt överflödiga. För flera år sedan följde jag noga regionernas fulländade feltänk då de skulle skapa en sjukvård värd namnet. En jämlik, tillgänglig och enhetlig behandling i hela landet.

I stället för att i samråd med vårdpersonalen, vilka kan sina saker utan och innan, anlitade regionerna en armé av konsulter. Dyra konsulter, svindyr ”rådgivning” och därtill, inte sällan ”beställda” slutrapporter, dåliga åtgärdsförslag. Nej, inga konspirationer, endast simpel psykologi. Den konsult, vilken inte tillgodoser eller förordar de av regionen önskade resultatet, kanske inte anlitas vidare.  

Men tillbaka till regionernas megafeltänk. Genom att följa ett antal bloggar med vårdpersonalens berättelser, om, bland annat, tidsstudiemän, vilka mätte varje steg i patientens väg genom vårdcykeln, slöt jag mig till, att regionerna försökte skapa en industrialiserad sjukvård, en sjukvård på löpande band.

Systemet bygger på att patienten reduceras till administrativt hanterbara enheter, deras symptom indexeras i standardiserade kategorier, där lättare symptom skulle behandlas, om möjligt utan läkare och vårdpersonal. En avpersonifierad, osund sjukvård. Enbart tanken ter sig motbjudande, för vi människor fungerar inte som själlösa maskiner. Också den mänskliga kontakten inom vården är en rehabiliteringsfaktor.   

Genom att ta del av personalens interna diskussioner blev jag övertygad om att våra hjältinnor och hjältar med rätt administration och god support, är fullt kapabla att skapa, just en sjukvård värd namnet och en jämlik, tillika tillgänglig behandling, över hela Riket.

Och det till en avsevärd billigare penning än vad regionerna bevisligen någonsin budgeterat. Något sådant monstruöst passar kanske i Nordkorea eller i Sovjetunionen, men vi ska passa oss för dylika äventyr. En så pass verklighetsfrämmande reform går omöjligen att tillämpa. Den gör vården svårligen bättre och definitivt inte billigare samt lär kollapsa av egen dumhet eller övervikt.

Elitklubben, en tuff belastning?

Under en hjärtinfarkt 2020, kunde jag konstatera att någon hanterbar enhet var jag inte, utan kunde känna mig lika trygg som alltid, noga övervakad och med professionell omvårdad, av våra underbara systrar. Det fanns säkert goda föresatser hos dem, vilka i slutet av 1800-talet. skapade landstingen, som var regionernas föregångare.

Vad som sedan hände över tid, var något som alltid drabbar maktkoncentrationer, de stelnar i en attityd av självgodhet och ur den bristande förnyelsen började de se till sina egna intressen, egen överlevad, i första hand. Och här står vi med en synnerligen ineffektiv förvaltningsapparat som fullständigt saknar förmåga att leverera en rimlig sjukvård till rimlig kostnad. 

Vi bekostar med andra ord en exklusiv elitklubb med människor, vilka tror sig verka för en god sak, verka för människor, de aldrig har kontakt med. Det går väl inte? Den välvilliga makten associerar jag med Mussolinis fascistiska Italien, vilken likväl var en social revolution, med stora miljonprogram för bostadsbyggande och en lugn och välfungerande industri och arbetsmarknad.

SKR och regionerna är enbart en tuff belastning på våra gemensamma resurser. Ansvar för fel går knappt att utkräva och de behöver inte ens ta ansvar för problem de ställer till. Jag ska tydliggöra min poäng genom följande ministory. Under en kort period började många ifrågasätta och framföra hård kritik mot Västra Götalandsregionen i allmänhet och dess oförskämde bas Johnny Boy Magnusson (M) i synnerhet.

Johnny Boy besvarade medborgarnas synpunkter, självsäkert och ordagrant med ”Det skiter jag i, jag blir omvald i alla fall”. Det värsta och vidrigaste i hela denna story är inte Johnny Boys språkbruk, utan att han hade rätt, fullkomligt rätt. Han blev naturligtvis omvald som en logisk följd av den position dessa politiker skapat för regionerna och sig själva.

Mycket, vill mer ha

UG:s genomgång av regionerna visade likväl hur SKR från att ha varit en ren arbetsgivarorganisation nu förhandlar med Staten också om frågor som varken rör arbetsgivare eller löntagare. Lite märkligt är att regionerna redovisar vad de gjort med skattemedlen till SKR, vilka sammanställer och redovisar vidare till Staten.

Hur ett sådant system kan vara billigare eller bättre än att varje regions ekonomienhet själva skickar redovisning digitalt till en dator på Finansdepartementet är för mig en gåta. Eller ja, jobb och inflytande minskar med varje tjänst som istället kan skötas digitalt.

Fördelarna med data och IT är tydliga och stannar inte enbart vid en redovisning i realtid. Digitalt är säkrare, mer ackurat och ger inte upphov till några större räknefel eller andra normala mänskliga misstag. Därtill kostar den digitala administrationen en bråkdel av de skattekronor den byråkrati som förnärvarande sköter redovisningen formligen slukar.

En direkt digital redovisning skulle även innebära en korrekt och en nästan fullständig avräkning ner till närmaste tusental kronor.  

Till slut. Gårdagens UG är väl värd att se och förstärkte snarare än ändrade min negativa syn på regionerna och SKR. Min övertygelse att medborgarnas bästa ska äga långt högre prio än byråkratin befästes definitivt. Inte minst utifrån det faktum att de miljarder regionerna fick för att uppdatera förlossningsvården och förbättra kvinnohälsan (den har alltså varit dålig – eller?) har knapphändigt redovisats av regionerna.

Flera regioner har endast redovisat mellan 2 och 20 % av bidragen. Någon uppdatering märks dock inte i förlossningsvården. I alla händelser, är det inget personalen noterat, dessvärre inte heller någon förbättrad kvinnohälsa. Måste skriva att det förvånar mig fett, är obegripligt med tanke på att kvinnor utgör en godkänd andel av regionernas politiker.

Antar att frågan inte ligger på ett plan där regionernas kvinnliga politiker pushar för att förverkliga syftet med de substantiella bidragen. Jag får mer känslan av sekt och att regionens samtliga politiker, således tror sig verka på ett högre plan. Naturligtvis finns det politiker som skamlöst utnyttjar de förhållandevis lukrativa privilegierna, men lejonparten består från början av vanligt folk. Dock skapar vanföreställningen om den egna överlägsna betydelsen en bubbla. 

En såpbubbla  i vilken regionens politiker kan sväva fram, till nästa fråga som kräver hela deras enastående förmågor att adressera. Men vare sig ärendet klaras av, får en tillfredsställande lösning eller inte, släpper regionerna ofta den aktuella frågan för att sväva vidare till nästa utmanande uppgift. Att regionerna inte följer upp sina beslut och tillser att de konsekvent verkställs är en stor bidragande orsak till ständiga misslyckanden.

Regionernas politiker förlitar sig i stället på att blotta ambitionen ska avhjälpa bristerna. De hänger upp sin politik på målbilder, massproducerade av en beredvillig och numer ganska stor skara konsulter. Som sagt, dyra sådana. Dessa spottar fram rapporter och utvärderingar i parti och minut, utan synbara positiva resultat på sjukvården.

Medborgarna skulle lätt, redan i år 2022, med valsedeln kunna ploppa såpbubblan. På det sättet, betraktar jag i alla händelser verkligheten, trots att regionernas politiker förmodligen vanemässigt lika förbannat blir omvalda. Skrota skiten – skapa nytt med fokus på medborgarnas verkliga behov, inte regionernas. Förövrigt anser jag att den Ryska Federationen bör förstöras. Vem instämmer – någon?