Dmitry Anatolyevich Medvedev

kan jag inte betrakta som annat än en fjant, en kvalificerad superfjant. Att han varit premiärminister och president gör ingen skillnad. Medvedev, född 1965 i Leningrad, Sovjetunionen var redan som liten, lillgammal och en riktig plugghäst. Hans föräldrar var bägge, akademiker och Dmitry var det enda barnet. Inte underligt att killen fortsatte att studera. Det sägs att Medvedev som student var pacifist, diggade  Black Sabbath, Led Zeppelin och Deep Purple samt ville få bort alla kärnvapen. Han uppträdde alltid korrekt och under debatter på universitetet  framförde sina argument sakligt och utan att förolämpa någon. Han tog en juristexamen i civilrätt, därefter doktorerade han. Genom en lärare, vilken också undervisat Putin kom han in i politiken, först som konsult, sedan som om administratör och därefter som Putins kampanjgeneral. Dmitry verkar ha löst sina uppgifter till Putins fulla belåtenhet. Under Putins presidentskap blev Medvedev ansvarig för vissa angelägna ekonomiska frågor och löste även dessa effektivt. Något överraskande gav Putin som suttit sina två presidentperioder, 2008 officiellt sitt stöd till Medvedev som ny president. Och tänk, Dmitry vann en jordskredsseger, med 75 % av rösterna – fantasisiffror.

Inte desto mindre

var han nu, ny rysk president, Putin blev premiärminister och ridån för den första akten av det ryska dramat hade gått upp. Några månader innan valet hade Putin och Medvedev börjat hänga ihop och fortsatte så under Medvedevs presidentperiod. På nätet finns gott om bilder som visar dem som ler och långhalm. Det ryska presidentbytet blev ett paradigmskifte, vilket inte minst märktes genom det synnerligen ambitiösa politiska program Dmitry presenterade. Medvedevs program inkluderade breda satsningar på att modernisera det ryska samhället, den ryska ekonomin och göra Ryssland mindre beroende av inkomster från gas och olja. Därtill drog han igång en anti-korruptionskampanj. Utrikespolitiskt märktes likväl skiftet, i det att Medvedev och Obama undertecknade ”the New START”, det nya nedrustningsavtalet mellan Ryssland och USA. Helt uppenbart var Medvedev en mer liberal politiker än Putin och i Väst trodde man på ett än mer upptinat och demokratiskt Ryssland. Visst, han närmade sig Väst, men som lejonparten av ryska politiker är Medvedev nationalist och flirten med USA och EU ska nog ses i det ljuset.

Den ryska

nationalismen förvandlade snabbt pacifisten och idealisten Medvedev till en realpolitiker för, trots sina fredsideal slog han brutalt ner upproret i Georgien och blev folkkär på kuppen. Han återställde den ryska ekonomin efter finanskrisen 2008 och verkar, i det stora hela, ha varit en populär president. Det är självfallet svårt att helt säkert veta, men på mig verkar Medvedev ansett sitt presidentskap så pass framgångsrikt att han skulle få sitta ytterligare en period. Putin var av tydligen av annan åsikt och att något skar sig mellan dem 2012 märktes genom den plötsliga frånvaron av ler och långhalmbilder. Därmed gick ridån ner för första akten och upp för nästa. Putin hade under tiden trixat och fixat med konstitutionen och genom en ”folkomröstning”, manipulerat till sig två nya presidentperioder. Istället för att ta strid och utmana Putin i presidentvalet 2012, avgick Medvedev som den lydige lille springschas han egentligen är, lät Putin genomföra grundlagsändringen, bli president och återkom som premiärminister. Förfarandet ser inte bara ut som en rockad. Det är, tveklöst en skicklig spelvändning av en schackmästare – Vladimir Putin.

President Putin

skrotade en hel del av Medvedevs ambitiösa program och använde den nya öppningen till Väst för att kränga olja och gas till EU. Därmed mer, inte mindre beroende av inkomster från fossila bränslen. Dmitrys organisations- och bedömningsförmåga samt talang som administratör går knappast att förneka. Jag baserar min åsikt på tanken, att en persons integritet och karaktär växer fram ur hur fast denne står vid sina ideal och upp för sin mening. I det hänseendet tycker jag Medvedev absolut verkar ryggradslös. Med tanke på att Dmitrys morföräldrar var från Ukraina är hans hållning i kriget märklig, då han överhuvud inte ens försökt att dämpa Putins krigshets. Visserligen klingar det mesta av ungdomens starka ideal ut av vardagens krav, men att helt kasta idealen överbord för rikedom och makt och dessutom stark överdriva den egna betydelsen, definierar utan tvekan, begreppet fjant. Medvedev var premiärminister mellan 2012 och 2020, men den posten var säkerligen varken tillräckligt spännande eller givande. Det kan lätt förstås, arbetet är oglamoröst och liknar mest ett jobb för en inrikesminister.

Putin behöver

helt klart fortfarande Medvedev, hans nästa drag blev att tillsätta en ny premiärminister och utnämna springschaset till ordförande i det för ändamålet nyinrättade Ryska Säkerhetsrådet (Security Council of Russia). Detta är säkerligen en position värdig hans betydelse, åtminstone enligt honom själv, då den i princip, sätter Medvedev som nummer två i statshierarkin. Det lämnar honom som aktör ett betydligt större spelrum på en betydligt större scen, jämfört med innan. Jag kan inte avhjälpa min känsla av att sådana personer, förvisso kan vara samhällsnyttiga, men likväl farliga som villiga redskap i en härskares verktygslåda. Här ska nämnas att Medvedev själv blev anklagad för korruption under sin egen kampanj, vilket också är lätt att förstå. I ett samhälle där korruption blivit norm, dvs där genvägar är godtagbara val att ta för att nå mål, hamnar alla åtgärder i en gråzon, vilka i brist på transparens kan ifrågasättas.