Staten

Dagens inlägg är en fristående fortsättning på mitt inlägg, Staten från den 5 april. Den svenska Staten och det svenska etablissemanget är en styggelse som inte drar sig för lögn och bedrägeri för att dölja sina tillkortakommanden. Så gott som dagligen sprider Svt, His Masters Voice osanningar och överdrifter om det ”goda” Sverige och etablissemangets höga moral och standard. I morse kunde vi höra att 9 av 11 regioner ger mer vård till ukrainska flyktingar än vad EU:s massflyktsdirektiv kräver.

Min spontana reaktion på skitsnacket blev frågan om varför regionerna, om nu så resursstarka låter historiskt långa köer till all sjukvård för oss svenskar enbart öka, bli längre. Det är naturligtvis fejkade nyheter men de fyller sitt syfte, att få etablissemanget och Staten att framstå som ofantligt mycket bättre än vad de egentligen är. När Polen tar emot och ackommoderar mer 2,7 miljoner ukrainska flyktingar måste ju det svenska etablissemanget patologiskt också visa sig på den styva linan.

Hur jag kan veta att det är ljug? Baggis, lätt konstaterat, eftersom Svt, His Masters Voice, igår uppgav att 4 av 5 regioner (som vanligt) inte klarade att serva de ukrainska medborgare som flytt hit. För att dagens nyhet ska vara sann måste regionerna över en natt ha fått ihop en verksamhet de inte klarat att få plats under mer än 10 – 15 år. Nu på eftermiddagen kom nya bud då Rapport påstod att 4 av 21 regioner ger mer vård än vad de behöver. Vad är egentligen sant?

Staten och sanningen

Bäst att anta att alla officiella uppgifter om Statens förträfflighet är rent ljug. Patetiskt är ett korrekt och rättvisande uttryck för etablissemangets och Statens löjliga försök att förvränga både sanning och verklighet. Och vi tvingas leva inbäddade i förbannad lögn, i en skenvärld utan kvalitéer och rättvisa. Å andra sidan är det väl endast vad man kan förvänta sig av modern svensk politik och rikets politiker.

Enligt min mening saknar dessa yrkespolitiker ryggrad och stake. De är en samling ynkryggar, med ständig byxångest för sjunkande opinionssiffror som naturligtvis måste adresseras innan man kan ta tag i frågor med avgörande betydelse för medborgarna, som om de inte hängde ihop. Jag avstår, trots starkt frestad, från att lista våra kära folkvaldas synbara egenskaper då det endast bidrar till att förstärka den ytterst deprimerande bilden av fosterlandet.

En liten, liten ljusglimt ligger onekligen i det faktum att vi medborgare för första gången i min livstid har upptäckt politikernas fullständiga inkompetens, vilket förhoppningsvis leder till att L och MP åker ur Riksdagen. Sedan återstår att skicka ut, även resten av det självförhärligande och odugliga byket i kylan. Det svenska samhället kommer inte att bli mänskligt, rättvist och jämlikt förrän vi i grunden har förändrat maktstrukturen.

Skrota skiten

Det kräver att vi skrotar dagens partiska och högst odemokratiska myndigheter och organ och ersätter dem med en förvaltning demokratiskt skapad och med det uttalade och lagstadgade syftet att uteslutande verka för medborgarnas bästa. Inte statens. Att tro att våra kära folkvalda kommer, har förmåga eller ens vilja att ta oss dit, är ett gigantiskt misstag (eller snarare självbedrägeri) eftersom de en gång för alla blivit yrkespolitiker.

Dessa yrkespolitiker i Riksdagen, i kommuner och regioner kommer aldrig att släppa taget om sina ”privata klubbar”, privilegier och bekväma tillvaro. Det vill säga, så länge medborgarna tillåter byråkrater och politiker att styra och ställa som de finner för gott. Och därtill komma undan ansvar för felaktiga beslut, oredan och besvärligheter de ställer till.

Det borde stå klart, för var och en att den representativa demokratin nått vägs ände, i det den inte längre levererar annat än till Staten, politikerna och etablissemanget. Riksdagen har svävat iväg, uppåt, bortåt och mer eller mindre tappat kontakt med medborgarna och i många stycken likväl, verkligheten. Något tillspetsat kan man säga att medborgarna är underrepresenterade i sitt eget parlament,

Riksdagen. Statens och politikernas totala inkompetens blev besvärande tydlig under pandemin och nu låtsas Staten och politikerna att de visst har medborgarnas bästa för ögonen. Det har dessvärre aldrig varit fallet i Sverige, varken före eller efter pandemin. Etablissemanget lägger massiva resurser idag på att ”informera” oss medborgare om hur det egentligen ligger till med pandemin.

Staten och lögnen

Att vi klarade oss relativt bra, att Staten och politikerna gjorde vad de kunde och skulle och räddade oss, bla blabla. Genuint skit- och säljarsnack rakt igenom. Kritik inifrån etablissemanget hanteras som vanligt effektivt genom att strypa debatten – lägga locket på. Inför det kompakta ifrågasättandet och övrig kritik på nätet tar Staten och politikerna på sig offerkoftan.

Sedan skickas utrikesminister Yxan Linde eller någon annan lögnaktig och misslyckad politiker fram att beklaga sig och påstå att Sverige blivit utsatt för illvilliga förtalskampanjer av lika illvilliga personer och/eller grupper. Att någon går på eller köper det amatörmässiga skådespelet hör till samtidens stora gåtor. Ser man till fakta, kan sanningar av naturliga skäl aldrig bli illvilliga förtalskampanjer, som i fallet med Sveriges kidnappningar av barn.

Där klev flera av våra toppolitiker ner i dumträsket och påstod att kriminella nätverk och/eller främmande makts onda avsikter låg bakom. Vad som hände var att föräldrarna till de omhändertagna barnen ondgjorde sig över sakernas tillstånd på sociala medier, vilket uppmärksammades världen över på grund av den utbredda vanföreställningen att Sverige är Utopia.

Det är naturligtvis de då barnlösa föräldrarna som bestämmer hur de ska uppleva och benämna situationen. Om nu föräldrarna tycker att det är kidnappning hjälper det föga att Staten påstår att barn inte kidnappas i Sverige. Sedan kommer locket på och frågan förväntas vara färdigdiskuterad. Det värsta är att frågan aldrig kommer att förklaras eller erkännas av etablissemanget, politikerna eller Staten som feltänk.

Kolla källa och bakgrund

Istället bäddar Staten för att undgå framtida ”förtalskampanjer” med råd till medborgarna om hur vi kan hjälpa till med att försvara Statens tveksamma och eventuellt olagliga intrång i människors privata angelägenheter. Tack, men nej tack! Dylikt taskspeleri ska vi självfallet inte medverka till. I Statens uppmaning att alltid kolla upp ursprung ligger underförstått en försäkran om att alla uppgifter Staten och etablissemanget publicerar är korrekta och sanna.

Det där är knappast ens sannolikt. Inte  helt med sanningen överstämmande. Man ska, naturligtvis kolla källan också när staten ”informerar, men lika betydelsefullt är att fråga sig; till vilka är informationen riktad? Vad är syftet? Vem/vilka vinner/förlorar på publiceringen? Och vidare utmed den linjen av frågor. Detta är myntets ena sida den andra är att ifrågasättandet och kritiken uteslutande avser Staten, politikerna och etablissemanget, inte Sveriges befolkning, men politikerna låtsas som om vi alla kritiseras och gömmer sig fegt bakom medborgarna.

På så sätt har Staten och politikerna ännu en gång lyckats härska genom att splittra. Handen på hjärtat, merparten av det svenska folket tycker självfallet att barn ska bo hos sina föräldrar, men ingen tycker om att bli kritiserad. Således är Staten och etablissemanget överhuvud inga garanter för att medborgarna förmedlas sanning eller en objektiv och allsidig bild av verkligheten.

Transparens

I ljuset av den moderna demokratins krav på transparens ser det tvärtom mörkt ut för öppenhet. Jojo, för all del, medborgarna har hygglig tillgång till offentliga handlingar såframt inte någon politiker hinner sekretessbelägga dokumenten. Bakgrundskoll har aldrig varit viktigare och ska absolut inte inskränka sig till enbart källan. Däremot är transparens något rakt igenom helt annat. Låt mig ta ett exempel;

Regeringen tackade i februari 2020 nej till EU-kommissionens frikostiga erbjudande om förmånliga köp av ansiktsmasker och i mars samma år tackade regeringen nej till EU-kommissionens erbjudande om lika förmånliga köp av övrig skyddsutrustning. Uppgifterna är bekräftade i EU-kommissionens nyhetsflöde och skickades till Sveriges dåvarande 86 tidningsredaktioner, samtliga radio- och TV-kanaler, sjukvårdsfacken samt läkarförbunden. Inte en reaktion, inte ett knyst, inte ett pip. Man kan tycka att det är en viktig omständighet att regeringen bakband hela sjukvården i inledningen av pandemin.

Men nänä, noll respons. Att regeringens syfte var att uppnå flockimunitet torde vara uppenbart och odiskutabelt. De negativa följderna av detta genuint korkade beslut blev som bekant omfattande. Medborgarna är fortfarande inte, i något som helst avseende, informerade om vad som egentligen hände eller rättare, de bakomliggande orsakerna till det fulländade debacle Sverige presterade under pandemin. Corona-kommissionen kommer visserligen att kritisera somt men knappast redovisa sanningen, inte ens om de kände till den.

Tre viktiga lärdomar

Tre viktiga lärdomar, drog i vart fall jag av denna erfarenhet.

Ett; Tystnadskulturen är näppeligen begränsad till våra utsatta områden. Den utgör en väsentlig inslag i etablissemangets attityd, struktur och maktelitens härskarteknik.

Två; Hela saken bekräftar att Staten och etablissemanget, istället för att säga som det är, låtsas som om medborgarnas goda egenskaper och ansträngningar är deras förtjänst. Objektivt sett var det faktiskt inte tack vare Statens eller regionernas i det närmaste obefintliga stöd, pandemin kunde hållas stången och bekämpas.

Vi, folket, vår disciplin hjälpte mycket till, men den främsta förtjänsten ligger uteslutande och ograverad hos sjukvårdens personal. Våra egna hjältinnor och hjältar, vilka utifrån en exceptionell och föredömlig lojalitetskänsla hand i hand med övermänskliga ansträngningar sannolikt räddade Staten, politikerna och etablissemanget undan, med blotta förskräckelsen, en humanitär katastrof.

Tre; Det existerar hos mig inte längre några tvivel om att Sverige är en demokratur, i allt väsentligt, på det sätt Wilhelm Moberg beskrev den för 57 år sedan;

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”.

Detta ”samhällstillstånd” är, i stort sett, fortfarande en högst påtaglig realitet och borde vara en brännande het och aktuell fråga i debatten. Ajdå! Det existerar ju ingen.

Förövrigt anser jag att den Ryska Federationen bör förstöras. Vem instämmer – någon?

Fortsättning följer…