Varför en Medborgarblogg?

Nämnas, ska att bloggens frontbild, är långt mer revolutionär än vad jag är, men det är roligt att leka med Photoshop och bilden är likafullt en illustration av vad Medborgarbloggen handlar om och försöker förmedla. Anledning till att jag startade denna medborgarblogg, är att jag kan, har tid och skrivklåda därtill. Utöver detta vill jag ge luft åt min uppfattning och starka övertygelse, att Statens makt inte ska ges företräde framför medborgarnas väl och ve. Vårt, dvs befolkningens välstånd och trygghet i social samhörighet, är de enda objektiva skälen till att vi överhuvud organiserat oss i samhällen och nationer. Inte för Statens skull. Vi, gräsrötter verkar dock existera enbart som resursbas och språngbräda för Staten, etablissemanget och politiker, eller Staten & Co eller Treenighetens, märkliga ambitioner. På annat sätt går det inte, för mig, att förklara varför det moderna samhällets utveckling gick i stå och började trampa baklänges, i en helt galen riktning. Våra folkvalda, hand i hand med administrationen tvekar, velar och vill inte riktigt medverka till ett jämlikare, öppnare och mer demokratiskt samhälle. Jaja, ambitioner och läpparnas bekännelse, ersätter varken äkta engagemang eller pliktkänsla. Jag vill inte ha det förråande och brutala samhälle, vilket håller på att skapas och ta groteska former, mitt framför våra ögon. Ansvaret ligger tvivelsutan helt och hållet på våra folkvalda politiker eller snarare: yrkespolitiker. De har under flera decennier eftersatt Rikets angelägenheter för att ägna sig åt mycket viktigare saker, som kotterier, partiintressen, mobbing och osmaklig pajkastning. Jag återkommer, i det följande till detta.

Missförvaltning

Jag är rejält less på den straffmentalitet och det paragrafrytteri, vilka allmänt förekommer inom stora delar av förvaltningen. Detta gäller likväl våra domstolar, vilka av rättsstaten givits uppgiften, att värna dess principer och med Effektiva Rättsmedel har, att tillse att staten upprätthåller respekten för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Staten & Co, ska på sin sida genom positiva åtgärder, aktivt medverka till att medborgarna får möjlighet att utveckla egna förmågor, egna talanger och det i en omfattning som knappast täcks av ABF, Hermods och andra kunskapsleverantörers ansträngningar i den vägen. Staten ska inte längre övervaka, inte agera Storebror, inte peka med hela handen och inte alltid veta bäst. Men jag kan svårligen upptäcka att Staten lagt sig av med dessa olater, varken under den förra eller den nya regeringen. Jag kan inte längre mobilisera någon större tilltro till Staten & Co och kan rimligtvis inte lita på ett etablissemang, vilket ytterst ynkligt och fegt, vägrar att villkorslöst tillerkänna kvinnor sina fullständiga rättigheter. Ett etablissemang, viket inte ens löst frågan om lika lön för lika arbete trots att frågan lyftes, redan för ca 50 år sedan.

Ingen väg tillbaka

Vi kan dessvärre, knappast stega tillbaka till folkhemmet heller, eftersom hela den fasta struktur, kunskap, ja allt det som bar upp gemenskapen och tryggheten, i det samhället, finns där inte längre. Jag vill ändå se typ; ett solidariskt samhälle där hat och förakt för andra, ersatts av nyfikenhet och samarbete. Jag var för EU, då gemenskapen lovade mycket av det vi vanliga dödliga svenskar håller högt; det vill säga, frihet, äganderätt, respekt för privatlivets helgd, likhet inför lagen och vaduvill. Jag var säker på, att ett medlemskap skulle ge våra ungdomar en chans att naturligt, inte som turister, komma ut i Europa med helt enastående möjligheter att skaffa schysst jobb och erfarenheter. Det talades i parti och minut om de ofantliga fördelar den fria liberala marknadsekonomin skulle medföra.  Det fanns ingen hejd på säljsnacket, inte heller på problem marknaden per automatik skulle lösa. Nu skulle allt, först avregleras och marknaden skulle därpå genom den fria konkurrensen eliminera arbetslösheten, göra varor och tjänster billigare och billigare. Vår levnadsstandard och rikedom skulle öka i samma grad och takt som det välstånd EU:s utomordentligt lukrativa inre marknad förväntades leverera. Inför utsikten till en formidabel huggsexa på denna jättelika inre marknad, blev företagssverige naturligtvis som skogstokiga. Och knappast överraskande har marknaden mest gynnat företag och de redan rika.

Roddarna

---

För oss, i basen som bär upp hela systemet råder, i allt väsentligt, fortfarande vad Wilhelm Moberg redan på 1940-talet menade var medborgarnas roll och vilket han uttryckte på följande sätt;

”När politikerna säger att vi alla sitter i samma båt, innebär det att det är du som ska ro”. Därtill kan jag inte hjälpa, att Mobergs briljanta snabbanalys av Sverige 1965, fortfarande känns kusligt aktuell; 

Demokratur

I en demokratur (notera ordet noggrant) råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedian domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.

Efter ett sekel med representativ demokrati och medborgarnas kamp för ett jämlikare och mer rättvist samhälle, samt 25 år under EU:s vingar har, inte inneburit ett lyft av livskvalitet, utan som mest och bäst förhindrat en återgång till ett tidigare än mer orättvist och ojämlikare klassamhälle. Enligt EU-fördragen, vilka undertecknades av Göran Person och Carl Bildt, förpliktades Sverige, som ett villkor för EU-medlemskap, att senast 1995-01-01 etablera sig som en rättsstat. Det innebar att Sverige skulle ändra på rådande styresform, förvaltningsmodell och rättsordning. Men därav, ingenting, eller möjligen, utomordentligt svajig implementering, vilken utmynnat i…  ingenting! Ens efter mer än tjugofem år… ingenting! Sannolikt spelar, det faktum in, att Staten i en rättsstat, i kraft av principen om likhet inför lagen, näppeligen längre äger någon absolut överhöghet, utan är en part bland andra, ett intresse bland många och behöver argumentera sin sak som var och en, av oss.

Statens roll

Staten ska först och främst, verka för medborgarnas väl, skapa underlag och möjligheter till dess utveckling, skydda deras fri- och rättigheter (och naturligtvis, skyldigheter), inte tvärt om. Staten ska med positiva åtgärder förhindra egna, samt andras intrång i enskildas intressen. Statsapparaten, det vill säga, förvaltningsmyndigheter, domstolar och andra beslutsfattare ska övervaka, att så sker och om inte, agera för att skydda oss mot Statens åtgärder. Oavsett ett intrång har skett avsiktligt eller utan uppsåt, ska skadan, naturligtvis repareras och ersättas eller kompenseras. Det är inte i första hand syndabockar som ska pekas ut och/eller straffas, för ingen förvaltning kan gardera sig mot personalmisstag och strul, i handläggning av hundratusentals ärenden. Ofta kan ett erkännande av tabben och en ursäkt från den felande myndigheten räcka, för att många ska känna sig upprättade. Jag skriver en hel del om våra rättigheter, men de kan och ska, som sagt, balanseras med skyldigheter, vilka naturligtvis är lika viktiga. Våra skyldigheter är absoluta mot andra och gentemot oss själva, men kan mot Staten variera med hur väl denna stat lever upp till aktuellt samhällskontrakt och hurvida styret levererar enligt detta oskrivna men ingångna avtal.

Europeiska Unionen (EU)

---

Den 1 januari, en kall vinterdag 1995, blev Sverige medlem av Europeiska Unionen, (EU) sedan Riksdagen antagit den Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (EKMR, Konventionen), som svensk lag, (1994:1219). Det var ett ovillkorligt inträdeskrav och EKMR skulle därefter tillämpas av myndigheter och domstolar i alla ärenden och mål, vilka avser det allmännas myndighetsutövning, gentemot enskilda, speciellt vid egendomsberövande eller förbud eller andra s.k. administrativa åtgärder. Ekonomin eller Kapitalet anpassade sig blixtsnabbt till den europeiska liberala, fria marknadsekonomin, då den gick från ett stagnerat, strängt reglerat och korporativt penningsystem till fri rörlighet av kapital. Emellertid, förhållandet mellan Staten och medborgarna förändrades föga, eller snarare inte alls. Det är en hisnande upplevelse, att upptäcka det faktum att Sverige, som sedan jag var barn på 1950-talet, i vart fall, påstått sig, värna mänskliga rättigheter, nu aktivt och högst förbluffande, undvek sådant skydd för sina egna medborgare. Jag återkommer till det. Myndigheter, domstolar och andra beslutsfattare har helt enkelt kört på, i (500 år) gamla hjulspår och tagit beslut grundade på obsolet, totalt överspelad  praxis och tillämpat lagar från 1970-talet, vilka fullständigt förlorat sin juridiska relevans och rättskraft. Den enda skillnaden mellan ett domstolsbeslut i fråga om tvångsåtgärder mot enskilda, från ex.vis, 1983 och 2019 är möjligen, ett mindre styltigt språk, allt annat lika. Då det enligt EKMR, inte ska vara möjligt, eller ens få förekomma tvång mot enskilda utan synnerligen tungt vägande skäl, ser i vart fall inte jag, var följsamheten mot EKMR, ligger i det förfarandet.  

Skarp kritik

Kritiken från svenska jurister i frågan om, att EKMR aldrig tillämpas har varit massiv, oavsett vilken färgröra som, för tillfället, målat politiken i Riksdagen. Bryssel, dit vi nu, i princip, lämnat hela vår jurisdiktion och juridiska självbestämmande, har tålmodigt tvingat regering och Riksdag att sakta men säkert börja efterleva den moderna lagstiftning, Sverige faktiskt varit med om att besluta eller åtminstone erbjudits och haft chans att så göra. Ända fram till 2011 stod Sverige, dock med en medborgerlig rättighetslagstiftning ingen ansvarig brydde sig, nej, inte behövde bry sig, ett spår om. Det var i sanning en, avsiktligt, rejält grumlig grundlag, regeringsformen (RF). Den rättighetskatalog Olof Palme och Carl Lidbom, eller ”Calle Batong”, elaka tungor nämnde honom, skapade vid grundlagsreformen 1974, var ett tandlöst och ihåligt regelverk. Detta förklarade de rättslärda med att medborgerliga fri- och rättigheter, aldrig är absoluta rättigheter, att RF bara existerade som, ett slags referensbibliotek eller mall, för hur nya lagar skulle skrivas. Jag finner blotta tanken, minst sagt, korkad och som bäst, en billig ursäkt för att inte behöva tillämpa de medborgerliga fri- och rättigheterna som de är ämnade och Sverige åtagit sig att respektera.

Ny Grundlagsreform 2011

---

Meniallafall. 2011 fick äntligen RF, vassa tänder och skarpa klor och istället för, att dölja det faktum att RF varit hejdlöst ihålig och värdelös och endast agerat menlös dekoration och den representativa demokratins förkläde, i det offentliga rummet, blev nu RF en stålhandske. Pansar för oss, att rikta mot själva Staten, vid uppkommen anledning och behov. När Riksdagen blev ställd inför EU-fördragets åtagande att tillämpa medborgarrätten i enlighet med EKMR, valde våra yrkespolitiker att omvandla den ekande tomma Regeringsformen till en svensk ”kopia” av EKMR och tillämpa den istället. Varför? Eftersom den är svensk, men mest för, att begränsningar och/eller ändringar i EKMR, till att börja med, kräver 27 medlemsländers konsensus… Alltså, hellre en svensk modell, där en permanent ändring av RF, kräver två Riksdagsbeslut med val emellan, men kan snabbt begränsas, med vanlig lagstiftning, dock endast om åtgärden är proportionerlig, nödvändig och tillfällig. Men till min gränslösa förvåning förvandlades stålhandsken till en slapp och hängig yllevante. Hur? Baggis! Domstolarna tillämpar, helt enkelt inte RF, eller ja, den rika praxis vilken borde ha funnits efter ca elva år (!), finns där bara inte. Att RF blev en muskelknutte och att rättigheterna ska tillämpas ”fullt ut”, samt alltid tolkas, till medborgarnas fördel, hjälpte föga, eller snarare inte alls. Det hände sålunda åter… ingenting, precis exakt, ingenting. Inte förrän 2018 levererade, så äntligen perukstockarna i Högsta domstolen, (HD) ett prejudikat i frågan om, det allmännas tvångsvisa åtgärder mot enskilda. NJA 2018 s. 753 (Parkfastigheten), målnummer. T 1523-17. Lagrum · 2 kap. 15 § RF.

Nygammal praxis

Vad HD slog fast, hade redan gällt sedan 2011, rättsförluster, det vill säga, att ha rätt men inte få den, medborgarna har lidit på grund av söl och Statens ointresse, eller obstruktion av Europarättsliga avgöranden, måste vara enorma. Advokat Jan-Mikael Bexhed, har i alla händelser fångat och sammanfattat saken snyggt och koncist i sin artikel i SvJT 2019, sid. 389 ff.; Det; ”följer av regleringen i 2 kap. 15 § regeringsformen (RF) att en fristående proportionalitetsbedömning i tre steg måste göras i varje ärende och mål som avser ett tvångsvis egendomsberövande eller en inskränkning i användningen av mark eller byggnad”. Men, det hände, sålunda åter… ingenting, precis exakt, ingenting – igen! Vad är det myndigheter och domstolar inte fattar? Man kan ju tycka, att när HD satt ner foten, och klargjort rättsläget, ska underrätterna rätta in sig i ledet och rimligtvis följa utslaget, i alla liknande fall, men nej. På detta sätt kan vi fan inte ha det, då förståelsen av rättigheter, knappast hör till disciplinen raketforskning och är, minst sagt, simpla, att tillämpa och tillräckligt tydliga och klara för, att kunna förstås av en normalt funtad person. Det handlar, enligt Europadomstolarna, endast om att; “… strike a fair balance between the competing interests”, (ung. … utföra en korrekt avvägning mellan motstående intressen. min översättning.),utifrån sunt förnuft, och med fokus på, det aktuella fallets konkreta omständigheterna. HD slog fast, att nettoresultatet av en proportionalitetstestet är vad som ska gälla.

Svensk Konstitution

Jag vill, att Sverige blir en konstitutionell och korrekt rättsstat, med strikt maktfördelning och inför en ordning vilken till alla delar styrs av vår, Sveriges Konstitution. som redan, finns på plats, genom primärrätterna; RF, EKMR och Stadgan. Jag tror att många med mig, vill, och innerligt önskar, att Sverige blir ett enat, väl sammanhållet, och starkt land där Staten, myndigheter, etablissemang bokstavstroget följer denna Konstitution. Dessvärre befarar jag, på mycket goda grunder, att Staten, makteliten, myndigheterna, våra folkvalda och etablissemanget, i allt väsentligt, saknar intresse av en sådan ordning, då den hindrar det manöverutrymme, att styra skutan Sverige, Staten alltid haft. Ett manöverutrymme, generation efter generation av ämbetsmän och politiker, ansett och fortsatt anser, att Staten ska ha. Jag tror, inte ett ögonblick på, att Statens, beklämmande brist på respekt för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter beror på, som det verkar; att förvaltning och domstolar svårligen förstår, inte förmår tolka eller kanske, inte ens känner till innebörden av begreppet; konventionsrättsliga förpliktelser. Bah! Hur kan de inte känna till vad som följer av EU-fördragen och Sveriges åtaganden genom internationella avtal och konventioner. Också om det skulle stämma att kunskapen hos det allmänna verkligen är obefintlig, ska den enligt principen om likhet inför lagen, precis som alla andra ha reda på vad lagen säger.     

Av intresse

Nu är jag inte helt insnöad bara på frågor, som rör våra fri- och rättigheter, inte alls. Mina skriverier är ämnade, att kommentera samtiden, upplysa, roa/oroa, provocera dumheten, utmana bigotteriet och framföra informerad kritik om och till Staten, etablissemanget och våra folkvalda yrkespolitiker (Staten & Co). Och det utan annan agenda än, att åtminstone försöka bidra med, att räta det som krokigt blivit. Jag hoppas kunna balansera vissa av de ”sanningar”, vilka dagligen sprids av ”His masters Voice” – SVT, alltså och ”DyngMediaFyra” – TV4, med andra ord, snyggt men kommersiellt paketerat som ett folkhem. Jag har knappast någon vidare klar bild av vägen framåt eller var jag hamnar. Mitt fokus ligger på att skriva, så verkligheten får leda och kanske finner eventuella läsare mina inlägg intressanta och förhoppningsvis läsvärda.

De huvudsakliga intresseområden jag ämnar skriva om har delats i in följande

Kategorier;

1. Medborgaren – Sverige, förr – nu, migration, våra grundläggande fri- och rättigheter, NATO
2. Staten & Co – Staten, etablissemanget och våra folkvalda yrkespolitiker, rättsstaten.
3. EU/Sverige – Demokratin och konventionerna, direktiv och andra rättsakter
4. Ukraina  – Ukraina och Rysslands oprovocerade utrotningskrig och folkmord.
5. USA – Trump är rena motorn för varje blogg!
6. Ryssland – Rysslands oprovocerade utrotningskrig och folkmord i Ukraina.
7. Gaza – Israels folkmord på det palestinska folket.
8. OBS! Satir – Satir, ironi och annat spe & spex.
9. Miljön – Eller ja, vad som finns kvar av den!
10. Personligt – Det som angår oss själva.
11. Historia – Berättelser ur historien och andra historier.
12. Notis – Kortare meddelanden, (egentligen), men sorry, skrivklådan… du vet?
13. Övrigt –  Allt annat, vilket inte faller in under 1. – 12.

Så, detta är jag, RoyDestroy, vilket knappast avser destruktiva idéer, utan jag ser, nästan som en mission, att försöka förstöra ett antal, i mitt tycke, felaktiga, föreställningar mina medmedborgare fått sig inpräntade. Också om jag ligger till vänster om höger, är jag opolitisk, (om det nu går), obunden och dömer aldrig ut en politik på grund av färgen den har, eller ja, alla nyanser av brunt, eller blodrött ingår självfallet inte i färgskalan. Slutligen, (äntligen), visserligen vet jag att en blogg, inte överlever, med mindre än, att regelbundet publicera nya inlägg, men har svårt att leva upp till en klockstyrd regelbundenhet. I det hänseendet är jag en bohem. Lev väl! Gott Folk! Var snälla mot varandra!